fredagen den 5:e september 2008

Från fängelset till kärleken

"Jo, jag ska ge mitt ofödda barn den kärlek jag själv aldrig fick", säger han, reser sig från sätet och går av bussen. Han ska söka jobb. I en annan stad, en timmes bussresa från den lilla stad där han föddes och nu bor. Livet mellan födelsen och nuet har varit rätt knagglig. Han är 24 år. Lika gammal som min son. De måste ha fötts på samma BB, kanske var de babysängskamrater?
Det är trångt på bussen. Platsen bredvid den unge mannen längst bak är ledig. Jag sätter mig. Vi får nästan omedlbart kontakt.
"Jag ska söka jobb i X som svetsare. I Y där jag bor anställer dom inga svetsare som har haft med krimvården att göra."
Paus. Jag vågar fråga:
"Har du suttit inne?"
Han börjar berätta. Hur han flyttade från Y när han var nio. Hans mamma hade träffat en ny kille. De flyttade långt bort till en öde plats. Den nye mannen slog honom, ville inte veta av honom. Så snart han kunde, flyttade han - till ett större samhälle. Gick svetsarlinjen på gymnasiet. Flyttade tillbaka till hemstaden. Drack mycket, kom i slagsmål. Dömdes för misshandel till tre månader. Nytt slagsmål, dömdes för misshandel till ett år.
"Jag gick i terapi i fängelset. De tyckte att jag hade ett aggressivt beteende. Det hade jag väl också. Mamma flyttade ifrån den där mannen sen. Jag vågade inte berätta för henne att han slog mig. Då skulle han ha slagit min mamma också!"
Jag ser en stor stark karl slå en liten späd pojke. Hur en förälskad kvinna vägrar att se det som sker.
Hur en liten pojkes själ hårdnar av slagen. Hur han lär sig att slå tillbaka.
"Jag flyttade tillbaka till Y. Jag ville hem. Men det blev bara festande och supande. Det slutade i fängelset. Nu har jag en tjej. Hon är lärarinna och vi ska ha barn i oktober. Vi går aldrig ut längre. Vi är hemma tillsammans."
Han tycker inte längre om att vara bland människor.
"När jag åker buss känns det som om alla tittar på mig."
" Du menar som om det stod "Fängelse" i din panna?"
"Ja!"
"Det gör det inte", tröstar jag förgäves.
Bussen börjar närma sig sig X. Jag frågar om han är nervös nu? Han svarar att han är van. Han har sökt så många jobb.
Fast med det här jobbet är det annorlunda. Det här jobbet har han fått via kontakter.
"Vet dom om att du suttit inne?"
"Ja. Det är ingen idé att ljuga. De vill ändå träffa mig!"
Det enda han vill nu är att få ett jobb så att han kan försörja sin familj.
"Jag vill ha ett lugnt liv och ge mitt barn den kärlek jag aldrig själv fick!"
Han är framme. Jag önskar honom lycka till. Jag ser en ung man med stora bestämda steg gå över torget och försvinna bakom kiosken. Förhoppningsvis till ett liv fyllt av kärlek.